Ryssambassadören Sven Hirdman är död
Blev 87, tjänade femtio år i utrikespolitiken med Moskva som specialitet, kritiserades för styrelseuppdrag tillsammans med Sergej Lavrov men avfärdade det som en del av jobbet: Föråldrat och onödigt krig som bara skadar både Ukraina och Ryssland
Bilder
Under sin karriär hade Sven Hirdman flera högt uppsatta uppdrag inom svensk utrikespolitik. Denna bild togs 2005. Foto: Gunnar Lundmark/Svd/TT
Gunnar Lundmark/Svd/TT
Sven Hirdman år 2005.
svd.se
Tirana på lördagen.
svd.se
Det väntas mycket hårda vindar och möjligen snöbyar i norra Lapplandsfjällen. Arkivbild.
svd.se
Sven Hirdman, Sveriges ambassadör i Moskva 1994 till 2004, har avlidit, 87 år gammal. Det meddelade Dagens Nyheter i veckan. Hans årtionde i den ryska huvudstaden spände över Jeltsin-åren och in i Vladimir Putins första mandatperiod — precis den tid då efterkrigstidens Ryssland tog den form landet fortfarande bär.
Hirdman tillhörde en generation svenska diplomater för vilka Ryssland var ett livslångt specialområde snarare än ett ärende man skötte på avstånd. Före Moskva kom Tel Aviv, där han var ambassadör 1983 till 1987, därtill höga poster på utrikesdepartementet, bland annat statssekreterare och avdelningschef. Tjänstgöringens längd stod tryckt på omslaget till hans bok från 2015, "Ryssland och svensk säkerhetspolitik: 50 år i utrikespolitisk tjänst", som blandade memoarer med en redogörelse för förhållandet mellan länderna. Han var ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1990.
Efter Rysslands stora anfall mot Ukraina 2022 medverkade Hirdman i Söndagsintervjun i Sveriges Radio för att samtala om kriget. Programmet tog också upp den kritik han mött för att ha suttit i samma styrelse som ryske utrikesministern Sergej Lavrov; han avfärdade anklagelsen. Att underhålla kontakter hade varit själva yrket i femtio år — efter invasionen blev samma kontakter plötsligt något han fick försvara sig mot.
Det är värt att stanna vid den dynamiken. En diplomat som i decennier betalats med skattemedel för att just bygga och underhålla förbindelser till en motpart kan, när det politiska vädret vänder, utan vidare stämplas som nära fienden. Incitamenten för den som ska bedriva utrikespolitik i långsiktiga och svåra relationer är därmed kärva: den som gör sitt arbete ordentligt riskerar att en dag stå till svars för det. Hirdman själv verkade varken bryta samman eller be om ursäkt för sin bana.
Hans omdöme om kriget, från samma intervju, var klart: "Det här är ett föråldrat, onödigt och fruktansvärt krig som bara medför elände för både Ukraina och Ryssland."
Sverige har under tiden övergett två seklers militär alliansfrihet och gått med i Nato. Hur det steget kommer att värderas om femtio år — av de nästa generationers Hirdman — är för tidigt att säga. Vad som är säkert är att beslutet fattades i ett klimat där avvikande röster från erfarna praktiker som Hirdman sällan gavs särskilt mycket utrymme. Han hann i alla fall få uttrycka sin uppfattning: ett krig som skadar både angriparen och den anfallne, och som ingen av parterna egentligen behövde.