Talga bygger inte anodfabrik i Luleå utan statligt stöd
Vittangidepotet och fabriken är båda klassade som strategiska projekt av EU, malm kan ändå exporteras till USA och Japan och grafiten raffineras där det är billigare
Bilder
Grafitbolaget Talga Group, vars fyndighet i Vittangi och planerade anodfabrik i Luleå båda klassats som strategiska projekt av EU, meddelar nu att fabriken inte byggs utan statlig eller EU-finansiering. Vd:n Martin Phillips säger till Dagens Industri att det i dag inte finns några finansieringsinstrument i Europa för den här typen av projekt, och att Sverige och Bryssel måste skapa dem.
Anodfabriken på Hertsöfältet i Luleå skulle byggas i etapper, med start på 5 000 ton anodmaterial per år. En fullt utbyggd anläggning med en produktion på 20 000 ton per år uppskattas kosta fem miljarder kronor. Anodmaterial är en nödvändig beståndsdel i batterier, och projektet har presenterats som en hörnsten i Europas försök att bygga en inhemsck batterikedja oberoende av Kina.
Phillips uppriktighet är ovanlig för branschen. Norra Sveriges gröna industriband har i flera år tillkännagett fabriker som anländer med visualiseringar och avreser med pressmeddelanden, och cheferna brukar skylla på långa tillståndsprocesser eller elanslutningar. Här säger istället vd:n rakt ut att affärsidén inte bär sig själv – malmen kan exporteras direkt till USA och Japan, och förädlingsfabriken kräver skattebetalare, annars byggs den inte.
Ärligheten klargör vad beteckningen strategiskt projekt i praktiken betyder: en marknadsbedömning av att investeringen inte är värd sitt pris, som kullkastas av en politisk bedömning av att den ska byggas ändå. De utlovade jobben i Luleå är villkorade av att någon annan täller gapet som marknaden vägrar prissätta – och uteblir stödet kommer grafiten ändå att brytas, men förädlas någon annanstans där det är billigare.
Ur ett svenskt perspektiv är det värt att stanna vid vad detta avslöjar om den europeiska industripolitiken. När Bryssel förklarar ett projekt strategiskt är det ingen garanti för att det är lönsamt – det är snarare ett medgivande om motsatsen. Ett privat bolag som utan subventioner hellre säljer råvaran till USA och Japan än bygger i Sverige gör en kall kostnadskalkyl: energi, arbetskraft och regelverk gör Europa till en sämre plats att förädla på. Det är ett problem som inte löses med etiketter, utan med att de grundläggande förutsättningarna blir konkurrenskraftiga. Tills dess betalar svenska skattebetalare för ett näringslivsklimat som marknaden redan har dömt om.