Luleå lokaltrafik anställer chefsdotter utan öppen utlysning

Luleå Lokaltrafik, kommunens kollektivtrafikbolag, anställde en chefes dotter i en tillfällig tjänst som aldrig utlystes. Ingen annan fick söka. Vikariatet pågick i drygt tre och en halv månad, uppger Kuriren.

Bakgrunden, enligt bolagets egen redogörelse, var praktisk. LLT planerade att utöka kontorspersonalen med en ny fast anställd senare under hösten, och under väntan på den rekryteringen behövde man ersättare. Chefen som hanterade tillsättningen visste att kollegans dotter hade rätt kvalifikationer, och med den utgångspunkten valde bolaget att helt avstå från öppen upphandling av arbetskraft, det vill säga vanlig annonsering. Jonas Vinblad von Walter anser att den snabba och billiga lösningen var det bästa alternativet — trots att tjänsten gällde en släkting till en högt uppsatt chef.

I ett privatägt bolag är en sådan tillsättning ägarens förlust: ägaren betalar för den tunnare kandidatlista och för varje timme som en felrekrytering kostar. När ägaren är en kommun blir förlusten diffus — ingen utdelning uteblir, ingen kund vandrar bort — och det som struntas i är just det ägaren har rätt till: att offentliga tjänster står öppna för allmänheten. Reglerna om öppen rekrytering finns just för att en kommun inte kan sitta med vid sina egna tillsättningsmöten. På LLT lade man dem åt sidan för att rätt kandidat redan var känd av den som gjorde tillsättningen.

Juristen Kajsa Stefansson, som kommenterat riskerna med jäv, formulerar kravet klart: när den tilltänkta är direkt släkt med en i ledningen "måste man fundera på hur det ser ut för allmänheten".

Till skillnad från övriga personal krävdes inte chefsens dotter att vara på arbetsplatsen.

Detta är ett välbekant mönster i svensk offentlig sektor. När Folkhemmets bolag växte sig stora blev ägarskapet opersonligt, och med det försvann den disciplin som ägare med egen plåga i leken normalt tillför. Ingen på LLT förlorade personligen på genvägen — däremot kunde flera vinna på den: en kollega fick dottern sysselsatt, rekryteringen slapp arbete och besväret med utlysning kunde undvikas. Incitamenten pekade alla åt samma håll, och kostnaden bars av någon annan, nämligen skattebetalarna och alla sökande som aldrig fick chansen. Att LLT dessutom gav den anställda frihet från närvaro på arbetsplatsen fördjupar intrycket av att detta var en tjänst till för syns skull snarare än ett arbete. Kommuner tillsätter gärna utredningar när sådant här uppdagas, men den egentliga frågan är varför reglerna överhuvudtaget är frivilliga i praktiken — när ingen ägare drar i öronen på cheferna, är det chefernas bekvämlighet som styr.