Vakin bränner nio ton sorterade textilier i veckan
Lagkravet om källsortering uppfylls men återvinningen saknas, Human Bridge har dragit sig ur avtalen och ingen aktör vill hämta i Norrland, skyldigheten flyttar till producenterna först 2028
Bilder
Sedan 1 januari 2025 kräver svensk lag att hushållen sorterar ut textilt avfall från övrigt sopor. I Västerbotten är det Vakin, avfallsbolaget som ägs av Umeå, Vindelns och Nordmalings kommuner, som samlar in det medborgarna sorterar — och eldar upp nio ton varje vecka.
Syftet med lagen, enligt Naturvårdsverket och avfallsförordningen, är att mer textil ska återanvändas eller materialåtervinnas i stället för att brännas. Insamlingskravet resulterade i exakt vad det krävde: sorterad textil i mängder som återvinningsmarknaden inte hade någon användning för. Så mycket anlände till återvinningsstationer runt om i landet att systemet kollapsade, rapporterar SVT. Human Bridge, företaget som har insamlingsavtal med många kommuner, drog sig ur avtalen — och sedan dess har det varit oklart hur kläderna överhuvudtaget ska återvinnas. De fortsatte ändå att komma in till Vakins stationer.
I norr är gapet både geografiskt och kommersiellt. Per Sundström, chef för avfallshantering på Vakin, säger att avstånden är så långa att ingen aktör är villig att skriva på ett avtal om återvinning av textilien. En del av det som når Vakins stationer går till återbruk; det mesta eldas. Ett undantag som gäller sedan 1 oktober 2025 tillåter åtminstone kraftigt nedsmutsad textil att skickas till energiutvinning.
EU-regler som ska gälla senast i april 2028 flyttar ansvaret över på textiltillverkarna. Fram till dess, säger Sundström, "befinner vi oss i ett vakuum, instängda mellan två juridiska krav" — skyldiga att samla in, oförmögna att återvinna. "Det bästa vore att återvinna den."
Lagen är nöjd i samma stund som kläderna lämnar hushållet. De nio tonen per vecka beskriver vad som händer därefter.
Det är ett läroexempel i hur välfärdsstatens regelverk fungerar i praktiken. Lagstiftaren ställer ett krav, tar betalt via kommunal skattefinansierad verksamhet, och behöver aldrig konfrontera kostnaden för sitt eget beslut. Kravet uppfylls på pappret, symbolen är räddad, och den verkliga ekonomin — nio ton textil i veckan som ingen vill betala för att hantera — eldas upp i stället. De som bär kostnaderna är kommunborna, som betalar både för insamlingen och för askan. En privat aktör som ägt sitt eget avtal hade aldrig skrivit under på en lösning som bara fungerar på papperet.